Skip to content

Patina

18 september, 2012

Halvkrasslig och ganska så hungrig traskade jag idag omkring på förbjuden mark. Bilderna nedan är från en ö med stora skyltar som varnar med väktare och – nästan – vite. Därför låter jag det förbli osagt var nånstans jag var. Mitt äventyr vill jag ändå gärna rättfärdiga med hänvisning till allemansrätten, respekt för naturen och den ibland ack så nödvändiga civila olydnaden.

Jag hade egentligen för avsikt att fota för ett annat projekt som jag ligger i startgroparna för. Störst hittills. Känns spännande att samarbeta med såväl arkitekter som högt gående administration. Fotandet för det projektet gick idag inte helt enligt planerna, men missnöjd kan jag inte påstå att jag blev. En gammal båt gav mycket tröst och inspiration.

Rubriken ‘Patina’ beskriver innehållet i dessa bilder bäst. Tidigare hade jag nog använt benämningar som ”urban decay” eller ”what is no more”. Lite pretentiöst, jag vet. Men så var det tidigare, på engelska skulle det skrivas. Därför får de bilder jag hädanefter skapar kring förfallna objekt falla under rubriken ‘Patina’, som jag tycker fungerar utmärkt på flera språk.

Som det kanske syns, använde jag mig idag enbart av Lensbaby 3G. Controlfreak, som jag är…

Dags för rensning

5 september, 2012

För många projekt tar bort uppmärksamheten från det väsentliga. Därför begraver jag nu min ”hemsida”. Kvar har jag denna blogg och adressen mphoto.kuvat.fi som får tjänstgöra som en plattform för att fungera som en slags portfolie. Till min glädje har kuvat.fi-tjänsten utvecklats och erbjuder numer också en liten förstasida som kan användas för en kort presentation. Tjänsten erbjuder tydligen också en blogg. Den har jag ännu inte bekantat mig med, men det är klart möjligt att jag i något skede går över till den. Det återstår att se.

Polaroid

4 september, 2012

I morse stod jag inför ett svårt val. Tillbringa dagen tillsammans med kameran, eller njuta av fotokonst? Lite bekväm kände jag mig, så jag hoppade i bilen och åkte till Gräsviken för ett besök på Finlands fotografiska museum. Där visas just nu utställningen ‘Polaroid’.

Lika utmattad hade jag nog blivit av en fotosession i skogen också. Utställningen är i mastodont-format. Det är visserligen förståeligt eftersom en polaroidbild ju är ganska liten i förhållande till den gamla kabelfabrikens stora väggar.  Det krävs ganska många foton för att fylla ett sådant tomrum. Och det var nog också det som tröttade ut mig. Så mycket att se, och ack så lite tid. Nåja, allt behövde jag nog inte beskåda. Kuratorn tycker jag nog kunde ha sållat lite bättre.  Inga wow-effekter uppstod. Men, intressant var det onekligen.

Speciellt roligt var det att se att det bland uppsjön av fotografer ingick så stora namn som Ansel Adams, Sally Mann, Robert Mapplethorpe, Andy Warhol och Arno Rafael Minkkinen. Anonymt ympade till mindre kända fotografers – minst lika attraktiva – polaroider. Det som kanske gjorde det extra speciellt att se dessa legenders foton just i detta sammanhang var själva polaroidfotots varande. Polaroidbilden förknippar jag spontant med det gamla familjealbumet. Det är intimt, privat – och äkta. Det är en ögonblicksbild som okonstlat förlagts till evigheten. Sedan ligger det förstås också något lite kittlande i tanken att dessa fotografins giganter stått och fläktat med just den lilla papperslappen som jag har framför mina ögon. Antagligen lika förväntningsfulla som vilken annan barnens-födelsedagstårts-ljus-utblåsnings-fotograf som helst.

Ett bildpar stannar jag upp inför. Den nu bortgågne Robert Heinecken visar två bilder som verkar vara fotografier av en tv-skärm och personerna i bilderna kunde vara nyhetsankaren. Jag vet inte hur dessa två bilder emottagits, men i färskt minne har jag Jon Rafman som skälldes ut  (detta är inte fotokonst, gick resonemanget) efter att ha fotograferat olika vyer från Google street view via datorskärmen. Känns lite orättvist…

Wow-effekten uteblev som sagt. Lite fascinerad blev jag ändå av Touko Yrttimaa som visar upp ‘Ovi’ (1981). Var han fått sin inspiration vet jag inte, men mina tankar förs till Salvador Dali. Bilderna är surrealistiska och på ett uppfriskande sätt lite vridna. En havsstrand, en svävande dörr, en stol. På något konstigt sätt så gillar jag det absurda i det hela.

Utmattad blev jag. Knappast enbart av den till synes oändliga mängden polaroidfoton. Delvis berodde min trötthet också på ovanan att se på fotokonst. Någon form av grundkondition borde jag nog ha och jag litar på att det flyter på smidigare nästa gång. Får se om jag har träningsvärk imorgon.

Att smida

3 september, 2012

Det gäller att smida medan järnet är varmt. Så var det någon som sade nån gång, och ännu fler sade så efter det. Idag infann sig inspirationen och tillfället. Så vid middagstid rafsade jag ihop utrustningen och lunkade iväg till skogen. Där finns en liten fors som jag sett i samband med någon kvällspromenad. Flera gånger har jag tänkt att jag borde bekanta mig närmare med den och sätta ner lite tid på att få några ordentliga bilder. Tre timmar rann iväg utan jag märkte det. Eller, visst märkte jag det. Svetten drypte och hungern vred i maggropen. Men så är det, när man uppslukas av något.

Uppslukas tänkte också en del av utrustningen. Döm om min förvåning då stativet plötsligt föll i bitar. Flera av bitarna dessutom ner i forsen.  I blindo trevade jag med handen i iskallt forsande vatten, balanserande på hala mossbeklädda stenar. Delarna fick jag lyckligtvis upp. Nästan alla åtminstone. En tätningsring hann jag se flyga ner i de störtande vattenmassorna, och försvinna för gott. Men stativet (Manfrotto) tycks vara som de flesta andra mekaniska påhitt, precis alla delar är inte nödvändiga för att helheten skall fungera. Snabbt skruvade jag ihop skrället och kunde fortsätta fotandet.

Var har jag gått?

3 september, 2012

Ett drygt år har gått sedan det senaste inlägget. Jag ligger nog bra till bland finalisterna för priset för sämst uppdaterade blogg.

Det är möjligt att en ändring kommer att ske. För, trots att mitt fotograferande inte har varit ”offentligt” och ännu mindre ”aktivt” så betyder det inte att saker inte skulle ha skett.

En hel del ångest har präglat mitt förhållande till kameran. Förväntningar (som runnit ut i sanden), drömmar (spruckna, naturligtvis) och trevande försök ledde till att jag fick starka antipatier till allt vad fotande heter. Det som länge varit en så kär hobby, blev till sist ett slags måste. Seendet blev en gröt jag inte fick någon klarhet i.

Så, vad gjorde jag? Jag gick och fiskade. Jag behövde tydligen en hobby vid sidan om min hobby. Tankarna klarnar, lugnet infinner sig. Ibland dyker det till och med upp lite mat på bordet. Det är bra att fiska.

Nu kan jag ta med mig kameran ut igen.

Hannes Heikura: Dark Zone

27 augusti, 2011

Igår var det Konstens natt i Helsingfors. Egentligen borde evenemanget nog kallas Konstens kväll istället för då det som per definition är natt innebär råsupande och allmänt störande beteende. De kulturella upplevelserna är långt borta efter att solen gått ner.

Ett besök i Tennispalatsets konstmuseum bjöd på fotokonst av bland annat Hannes Heikura.

Hannes Heikuras Dark Zone är en samling svartvita (mestadels motljus) fotografier ifrån olika delar av Helsingfors under perioden november 2009 fram till januari 2011.

Min vana trogen valde jag att inte läsa in mig på vad utställningens budskap skulle vara innan jag sett bilderna. Och denna gång innebar detta förhållningssätt en liten utmaning. Det var egentligen först efter det tredje varvet som jag började förstå vad Heikura ville berätta.

Bilderna är mörka – trots den närvarande solen. Stämningen är anonym – trots de tydliga porträtten. Kylan finns där oavsett elden. Efter att ha tampats med tankar om strikt dokumentativa porträtteringar av det samtida Helsingfors, börjar jag se den röda tråden. Heikura är tekniskt sett en mycket skicklig fotograf som, antagligen tack vare sin bakgrund i fotojournalistiken, har ett öga som snabbare än tanken registrerar flyende ögonblick. Att han kanaliserar detta genom kameralinsen är starkt imponerande. Han har en situationsnärvaro utan like, och hans konstnärliga känsla i kombination med sinne för dramatik ger fotografier som i sin spartanska enkelhet blir så fulla av mening. Inte utan sammanhang, dock.

Jag blir varse Heikuras avsikt att skildra ensamhet och avskildhet. Isolering, kanske. I flera av verken finns också ett element av andlighet. Symboliken är i mina ögon tydlig.

Efter mitt besök läser jag berättelsen om Dark Zone, mycket riktigt drivs Heikura av en vilja att skildra ensamhet. En ensamhet som infinner sig lika starkt oavsett hur många indiver som finns närvarande. Här får jag erfara en lite egotripp, det är kul att ha rätt.  Jag förvånas onekligen av att andligheten inte nämns. För det är knappast så att jag har projicerat något, symboliken finns där. Kanske jag har sett djupare in i Heikura än han själv…

Hur som, Dark Zone imponerar. Och jag är övertygad om att Heikura kommer att nämnas bland de stora Finländska fotograferna.

Jaakko Heikkilä: henkeviä porinoita

18 mars, 2011

Efter en paus på ett par månader, besökte jag idag Finlands fotografiska museum. Bland utställarna fanns denna gång Jaakko Heikkilä som presenterar ett massivt retrospektiv i utställningen ‘henkeviä porinoita’ – stilla prat.

Efter ett fotokonstvakuum som varat genom den bistra finska vintern ville jag så gärna bli berörd. Känna något, vad som helst. Starkt besviken var jag tvingad att konstatera att jag inte lyckades uppnå min målsättning. Eller är det kanske Heikkilä som inte lyckas beröra. Inte utan ett sammanhang åtminstone. Kontext är av största vikt. Desperat försökte jag då bringa ordning i kaoset, något som präglat mitt varande genom åren.

Vi förstår vår värld utgående från våra tidigare upplevelser, det som format oss. Och försöker jag förstå Heikkiläs paradigm, tycker jag mig ana en liten gnista. Ingen strålande sol, men åtminstone en ljusglimt. I Heikkiläs livshistoria som i fantastisk korthet presenteras i samband med utställningen, målas en bild upp av människa som genomlevt en hel del personliga tragedier. Och kanske det är där nyckeln till att förstå helheten finns.

Majoriteten av verken är porträtteringar där motivet poserar för kameran. Heikkilä har valt människor vars utgångspunkt inte finns bland den ekonomiska och sociala trygghet som förknippas med det västerländska. Kanske det är så att Heikkilä vill identifiera sig genom dessa människor med sitt fotograferande. Heikkilä växte upp i norra finland som en till synes osäker individ. I de verk där människan inte poserar, utan utgör en naturlig del av motivet, står det klart att naturromantiken har fått ett andrum. Tydligast kommer detta fram i verket ‘santa monica, stilla havet’ ur serien Oskyldiga stränder. Där visas glada lekande barn på en strand med våt sand och från vänster kommer en pir in i landskapet. Heikkilä visar människor som inte upplever lycka av det som skapats av människohand utan av det som fått stå orört.

Vågar jag mig på en summering baserad enbart på denna min första kontakt med fotografen Heikkilä, upplever jag en individ som bär på ett missnöje eller någon form av besvikelse. Kanske till och med uppgivenhet. Jag ser en individ som letar efter begrepp för att beskriva sitt jag och uttrycka sina känslor. Denna individ tycks inte har tilltro till det som det moderna välfärdssamhället erbjuder.

Utan eftertanke erbjuder ‘henkeviä porinoita’ inget större djup, men ger man sig lite tid att reflektera kring vilka drivande krafter som kan ha varit centrala i fotografens arbete öppnar sig flera spännande små stigar.