Skip to content

Polaroid

4 september, 2012

I morse stod jag inför ett svårt val. Tillbringa dagen tillsammans med kameran, eller njuta av fotokonst? Lite bekväm kände jag mig, så jag hoppade i bilen och åkte till Gräsviken för ett besök på Finlands fotografiska museum. Där visas just nu utställningen ‘Polaroid’.

Lika utmattad hade jag nog blivit av en fotosession i skogen också. Utställningen är i mastodont-format. Det är visserligen förståeligt eftersom en polaroidbild ju är ganska liten i förhållande till den gamla kabelfabrikens stora väggar.  Det krävs ganska många foton för att fylla ett sådant tomrum. Och det var nog också det som tröttade ut mig. Så mycket att se, och ack så lite tid. Nåja, allt behövde jag nog inte beskåda. Kuratorn tycker jag nog kunde ha sållat lite bättre.  Inga wow-effekter uppstod. Men, intressant var det onekligen.

Speciellt roligt var det att se att det bland uppsjön av fotografer ingick så stora namn som Ansel Adams, Sally Mann, Robert Mapplethorpe, Andy Warhol och Arno Rafael Minkkinen. Anonymt ympade till mindre kända fotografers – minst lika attraktiva – polaroider. Det som kanske gjorde det extra speciellt att se dessa legenders foton just i detta sammanhang var själva polaroidfotots varande. Polaroidbilden förknippar jag spontant med det gamla familjealbumet. Det är intimt, privat – och äkta. Det är en ögonblicksbild som okonstlat förlagts till evigheten. Sedan ligger det förstås också något lite kittlande i tanken att dessa fotografins giganter stått och fläktat med just den lilla papperslappen som jag har framför mina ögon. Antagligen lika förväntningsfulla som vilken annan barnens-födelsedagstårts-ljus-utblåsnings-fotograf som helst.

Ett bildpar stannar jag upp inför. Den nu bortgågne Robert Heinecken visar två bilder som verkar vara fotografier av en tv-skärm och personerna i bilderna kunde vara nyhetsankaren. Jag vet inte hur dessa två bilder emottagits, men i färskt minne har jag Jon Rafman som skälldes ut  (detta är inte fotokonst, gick resonemanget) efter att ha fotograferat olika vyer från Google street view via datorskärmen. Känns lite orättvist…

Wow-effekten uteblev som sagt. Lite fascinerad blev jag ändå av Touko Yrttimaa som visar upp ‘Ovi’ (1981). Var han fått sin inspiration vet jag inte, men mina tankar förs till Salvador Dali. Bilderna är surrealistiska och på ett uppfriskande sätt lite vridna. En havsstrand, en svävande dörr, en stol. På något konstigt sätt så gillar jag det absurda i det hela.

Utmattad blev jag. Knappast enbart av den till synes oändliga mängden polaroidfoton. Delvis berodde min trötthet också på ovanan att se på fotokonst. Någon form av grundkondition borde jag nog ha och jag litar på att det flyter på smidigare nästa gång. Får se om jag har träningsvärk imorgon.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: