Skip to content

Att smida

3 september, 2012

Det gäller att smida medan järnet är varmt. Så var det någon som sade nån gång, och ännu fler sade så efter det. Idag infann sig inspirationen och tillfället. Så vid middagstid rafsade jag ihop utrustningen och lunkade iväg till skogen. Där finns en liten fors som jag sett i samband med någon kvällspromenad. Flera gånger har jag tänkt att jag borde bekanta mig närmare med den och sätta ner lite tid på att få några ordentliga bilder. Tre timmar rann iväg utan jag märkte det. Eller, visst märkte jag det. Svetten drypte och hungern vred i maggropen. Men så är det, när man uppslukas av något.

Uppslukas tänkte också en del av utrustningen. Döm om min förvåning då stativet plötsligt föll i bitar. Flera av bitarna dessutom ner i forsen.  I blindo trevade jag med handen i iskallt forsande vatten, balanserande på hala mossbeklädda stenar. Delarna fick jag lyckligtvis upp. Nästan alla åtminstone. En tätningsring hann jag se flyga ner i de störtande vattenmassorna, och försvinna för gott. Men stativet (Manfrotto) tycks vara som de flesta andra mekaniska påhitt, precis alla delar är inte nödvändiga för att helheten skall fungera. Snabbt skruvade jag ihop skrället och kunde fortsätta fotandet.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: