Skip to content

Jaakko Heikkilä: henkeviä porinoita

18 mars, 2011

Efter en paus på ett par månader, besökte jag idag Finlands fotografiska museum. Bland utställarna fanns denna gång Jaakko Heikkilä som presenterar ett massivt retrospektiv i utställningen ‘henkeviä porinoita’ – stilla prat.

Efter ett fotokonstvakuum som varat genom den bistra finska vintern ville jag så gärna bli berörd. Känna något, vad som helst. Starkt besviken var jag tvingad att konstatera att jag inte lyckades uppnå min målsättning. Eller är det kanske Heikkilä som inte lyckas beröra. Inte utan ett sammanhang åtminstone. Kontext är av största vikt. Desperat försökte jag då bringa ordning i kaoset, något som präglat mitt varande genom åren.

Vi förstår vår värld utgående från våra tidigare upplevelser, det som format oss. Och försöker jag förstå Heikkiläs paradigm, tycker jag mig ana en liten gnista. Ingen strålande sol, men åtminstone en ljusglimt. I Heikkiläs livshistoria som i fantastisk korthet presenteras i samband med utställningen, målas en bild upp av människa som genomlevt en hel del personliga tragedier. Och kanske det är där nyckeln till att förstå helheten finns.

Majoriteten av verken är porträtteringar där motivet poserar för kameran. Heikkilä har valt människor vars utgångspunkt inte finns bland den ekonomiska och sociala trygghet som förknippas med det västerländska. Kanske det är så att Heikkilä vill identifiera sig genom dessa människor med sitt fotograferande. Heikkilä växte upp i norra finland som en till synes osäker individ. I de verk där människan inte poserar, utan utgör en naturlig del av motivet, står det klart att naturromantiken har fått ett andrum. Tydligast kommer detta fram i verket ‘santa monica, stilla havet’ ur serien Oskyldiga stränder. Där visas glada lekande barn på en strand med våt sand och från vänster kommer en pir in i landskapet. Heikkilä visar människor som inte upplever lycka av det som skapats av människohand utan av det som fått stå orört.

Vågar jag mig på en summering baserad enbart på denna min första kontakt med fotografen Heikkilä, upplever jag en individ som bär på ett missnöje eller någon form av besvikelse. Kanske till och med uppgivenhet. Jag ser en individ som letar efter begrepp för att beskriva sitt jag och uttrycka sina känslor. Denna individ tycks inte har tilltro till det som det moderna välfärdssamhället erbjuder.

Utan eftertanke erbjuder ‘henkeviä porinoita’ inget större djup, men ger man sig lite tid att reflektera kring vilka drivande krafter som kan ha varit centrala i fotografens arbete öppnar sig flera spännande små stigar.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: