Skip to content

Tero Puha: Unfinished

11 november, 2010

Lite före alla andra hade jag nöjet att få ta del av Tero Puhas ‘unfinished’ som har vernissage ikväll. Det är alltså i Finlands fotografiska museum som Puha visar 11 foton och en videoinstallation.
I samma ögonblick som jag steg in i rummet märkte jag att Puha vet vad han gör. På basen av det valde jag att inte läsa in mig på vad han haft för tankar bakom konstverken, jag ville själv tolka och försöka förstå fotografierna utan referensramar och givet koncept. Rent tekniskt är fotografierna tilltalande, till sitt yttre för de mina tankar till Sally Manns porträtt med våtplåtskonstverk. Vissa likheter till sekelskiftesporträtt av amerikanska indianer tycker jag mig också se.
Fotografierna presenterar diffusa porträtteringar i spännande, dramatiska och till en viss grad också skrämmande utföranden. Jag associerar snabbt de förvridna poserna till omvandling, utanförskap, monstrum och födelse. Nånting väldigt mörkt och biologiskt, kanske också primalt, kryper emot mig genom fotografierna.Likadana scener visas i videoinstallationen. En mycket intressant känslokonflikt skapas genom den psykedeliska musiken som genomborras av störda röster som i olika tonlägen upprepar paula-pauli. Klimax nås i ljudet av en skrattande och applåderande publik. Påklistrat och konstgjort, men ack så effektivt.
‘Unfinished’ är alltså ett fotoprojekt där Puha i 10 års tid följt tre transpersoners förändring och fullbordande (skapande) av sitt sanna jag. Puha berättar att det i projektet inte räckte att dokumentera den fysiska förädringen personerna genomgick, utan hela den process som inleds vid födelse där kropp och själ inte passar ihop. Och han lyckas verkligen. Opretentiöst och mycket skickligt använder Puha olika tekniker för att hitta fram till den sanning han begett sig ut för att hitta. Detta är sannerligen en god konstnär och en utställning värd att ta del av.
För mig var detta en trevlig upplevelse, jag besökte museet ganska tidigt, så alldeles ensam fick jag stå i den värld Puha ville visa. Tyvärr är det nog så, konst upplevs bäst ensam. Det är viktigt att i lugn och ro få begrunda och reflektera – prat och mobiltelefoner förstör så oerhört.
Det var just det som tog bort njutningen den gången jag besökte Pentti Sammallahtis ‘retrospektiivi’. En stor grupp människor på guidad rundtur. Snarvel och skramlande stolar. Usch och fy. Nej, tacka vet jag lugn och ro och lite högklassig fotokonst.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: