Skip to content

Dagen då M.A. Numminen tackade mig

9 juni, 2010

Det var vernissage på Finlands fotografiska museum igår. Jag var där. Det var första gången jag befann mig på något sådant evenemang, och jag kände mig onekligen lite halvnervös. Jag åkte dit direkt efter jobbet, oduschad och iklädd slitna vardagskläder – jag kände att jag inte utstrålade borgerlig högkultur, precis. Men där fanns många som var betydligt mer sjabbig än jag. Det var alltså en brokig skara som smuttade på vin från små snapsglas i plast.

Imponerad blev jag då inte. Inte av tillställningen åtminstone. Ryggdunk och blomutdelning. Allt i sann bäste-broder-anda. Där fanns skickliga fotografer, det ska sägas. Men kanske det ändå vore på sin plats att fonderna granskade vem de egentligen delar ut stipendier till. Det måste gå att kräva kvalitet och substans av konst. Tre plakat i olika röda nyanser uppspikade på väggen är inte konst. Det är det inte! Hur man än vänder på det, så är det inte konst. Det stör mig inte så mycket att nån spiller ut målfärg på en skiva och kallar det konst. Det som stör mig är att denne någon får betalt för det. Konstnärer i Finland är långt beroende av stipendier, och jag tycker att det är helt på sin plats att stipendierna delas ut. Men en magisterexamen från konstindustriella högskolan borde inte vara det avgörande kriteriet.

Men, åter till vernissaget. Utställningen byggdes upp av två större helheter: After Sauna Art och Människor i sommarnatten. Dessutom presenterades också Barnet som går sönder och Mariefors Blues.

After Sauna Art är ett resultat av ”Skördemännens” idoga arbete på 60- och 70-talet. I socialismens hårda motvind, som det så poetiskt beskrivs på museets hemsida. M.A.Numminen presenterade ”Skördemännen”, en avvikande konstnärsgrupp som inledde sin verksamhet för omkring 40 år sedan. Avvikande så till vida att den socialistiska väckelsen som annars gick som en löpeld i konstnärskretsar inte påverkade gruppens arbete och synsätt. Den omfattande samlingen bilder utgör ett gott sampel av den moderna fotografiska konstens historia i Finland. Intressant på många sätt. Speciellt underhållande är tidens anda som mycket väl förmedlas i fotografierna.

Människor i sommarnatten är ett flummigt försök att genom en vag hänvisning till Frans E. Sillanpääs roman med samma namn, ge ett antal ostrukturerade porträtt ett sammanhang. Flera fotografer har gett sitt bidrag kring temat. Helheten känns splittrad och bortsett från några guldkorn, ger inte serien speciellt mycket. En intressant likhet till Stefan Bremers ”Helsinki by Night” (1983) och ”Yön hahmot” (1984-1986) hittas i utdragen från Harri Pälvirantas ”Battered” (2006-2007). I övrigt ger inte porträtteringen av åldringar i diverse vardagliga situationer speciellt mycket, inte ens där traumat är förestående. Om temat är sommarnatten, hur motiverar man då dessa dokumentationer av alldagliga fenomen som till exempel gräsklippning, om än gamylen kryper på knä?

Den största besvikelsen gäller dock Sari Tervaniemis Barnet som går sönder. En serie jag hade stora förväntningar på. Temat är absolut värt att utforska och förtjänar uppmärksamhet. Tervaniemi leverar dock iscensatta och uppenbart regisserade fotografier. I utställningen presenteras en handfull situationer, situationer som inte spontant berör. På en vägg har dock bilden av ett spädbarn målats upp, spädbarnet omges av tidningsrubriker som berättar om lidande och våld inom familjen. Här blir känslokonflikten uppenbar och detta är också egentligen den enda detaljen som på något värdigt sätt lyckas tangera det smärtsamma temat. Centralt placerad är också en plexiglasskiva där en videoinstallation projiceras. En filmsekvens där en kvinna skär sig i benet upprepas gång på gång. Varför? Skall videon tillföra en chockeffekt? Detta stöder ytterligare min åsikt om att Tervaniemi misslyckats i sin strävan att behandla ett djupgående samhälleligt tabubelagt ämne. Fotografiskt lyckas hon inte förmedla ångest, rädsla, hat, isolation eller några andra känslor förknippade med våld inom familjen.

Avslutningsvis blir Mariefors Blues en räddande ängel. Ann Pelanne har upprepade gånger besökt det nedlagda bruket i Mariefors och där förevigat den eviga tystnaden i det rum som tidigare fyllts av ett intensivt arbete. Stämningen är melankolisk och träffar rakt i mellangärdet. Färger, strukturer, miljöer, detaljer, helheter… Min förkärlek till urban exploration kanske färgar mitt omdöme, men det är ändå med all rätt jag hyllar Pelannes artistiska dokumentation av en vacker själ som envist dröjer sig kvar i ett ruttnande lik.

Utöver fotoutställningen bjöd också Heidi Lunabba på ännu en Camera Obscura-upplevelse. I en container utanför museet har hon skapat en enorm kamera, en kamera i sitt mest primitiva utförande. Och jag måste medge att det var med en barnslig förtjusning jag njöt av den projicerade bilden inne i det mörka utrymmet.

Och hur var det med M.A.Numminen då, varför tackade han mig? Nå, det var inte mera invecklat än att vi möttes i dörren, som jag artigt öppnade åt honom. Och han tackade lika artigt. Två gentlemän från olika generationer och olika världar.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: