Skip to content

Nya vindar – än en gång

13 juli, 2013

Jag strömlinjeformar mitt fotande och koncentrerar nu allt fotorelaterat (album o blogg) till mphoto.kuvat.fi

 

Det är fullbordat

7 november, 2012

Det är redan en tid sedan jag med uppkavlade ärmar letade efter försvunna stativdelar i vilt forsande vatten. En av delarna hade försvunnit för gott och jag skruvade ihop stativet igen med fullgoda resultat. Delen, en liten plastring, hade ingen avgörande betydelse för stativets funktion. Men det var liksom inte samma stativ längre. Så jag kontaktade några fotoaffärer per epost. Och fick inga svar. Det gjorde mig minst sagt missnöjd. Det värsta arbetet hade ändå jag själv utfört då jag med stor möda letade efter rätt sprängskisser och koder. Tjänstvilligheten är inte vad den en gång varit. Kavat stegade jag in i en fysisk fotoaffär (samma kedja jag kontaktat per epost) och framförde mina klagomål gällande betjäningen. Efter en stunds diskussion får jag rådet att vända mig till Tura Scandinavia som alltså fungerar som huvudimportör av Manfrotto i Finland. Efter att ha testat ett par av telefonnumren på hemsidan får jag äntligen tag på en livs levande människa. Rätt del hittas och vi kommer överens om leverans. Killen varnar för lång väntetid, men det var naturligtvis inget problem.

Igår, en dryg månad efter telefonsamtalet, kom så ett litet brev på posten. Min ring. Min så efterlängtade R440,25 hade äntligen kommit hem. Med skakande händer plockade jag isär stativet. Den passade! Mitt stativ är helt igen. Jag vill samtidigt passa på att ge en eloge åt Tura Scandinavia. Betjäningen fungerade felfritt, och inget behövde jag heller betala för ringen. Inte ens postavgifterna. Sånt gillar jag.

För hemmafixaren

5 november, 2012

Om du äger en vettig kamera och dessutom kan använda den, finns det en risk chans att människor i din närhet utgår från att du villkorslöst och tjänstvilligt står till förfogande vid vilket givet tillfälle som helst. Om de nyss nämnda egenskaperna (kamera och kunskap) utgår från en fotohobby som äter ur hushållskassan, gäller det att stå till förfogande. Inget snack om den saken. Kanske inte alltid så inspirerande, men varje ”uppdrag” tillför någon ny erfarenhet. Så också idag.

Produktfoto är ett specialområde för sig, och de som satsat sin karriär på det är synnerligen skickliga. För den glade amatören är det ändå inte helt omöjligt att få till skapliga bilder hemma vid köksbordet. Speciellt roligt är det att testa olika tekniker sådana dagar som idag, då det gråa och fuktiga vädret inte genast lockar till hurtiga strapatser.

Idag var det alltså meningen att fota en del av de kläder som barnen växt ur för att sedan säljas på olika Internet-auktioner. Fotona skall vara ärliga och inte förvränga verkligheten. Om klädesplagget är urtvättat och nött, får inte bilden göras sådan att plagget ser nyköpt ut. Bildbehandling skall man använda ytterst försiktigt och då främst för ljusstyrka och vitbalans. Men bilden skall ändå vara tilltalande. Läcker. Så, medan jag då slet med att få en mössa att se vettig ut, upptäckte jag ett fantastiskt material. Hushållspappret! Detta underbara cellulosaderivat är formbart och lämpligt styvt.

 

Mössan jag fotade ville jag forma som den skulle se ut på en liten flickas huvud. Det lyckades förvånansvärt väl med lite hjälp av en ställning för hushållspapper, några yllesockor och fem ark hushållspapper. Allt vid köksbordet. Yllesockorna använde jag för att få till den grova formen (en boll, helt enkelt). Hushållspappret vek jag några gånger och lade mellan ”bollen” och mössan. Efter det kunde jag forma mössan efter behag.

Rent fototekniskt har jag inte så mycket att berätta. Det enda jag trixade med var blixten. På min SB-600 har jag alltid fäst en diffusor. Då jag fotade mössan ovan, riktade jag blixten mot en vit plan yta till vänster (kylskåpet) och höll ett par fingrar framför den sidan av diffusorn som var vänd mot mössan. Detta avlägsnade skarpa skuggor på väggen bakom mössan och gav ett rikligt indirekt ljus.

Lägg till lite trevlig bakgrundsmusik och en kopp kaffe, så blir resultatet en avslappnad stund för lite kreativt hushållsarbete för att dryga ut dagskassan. Alla vinner.

Ordning och reda

29 oktober, 2012

Goda idéer bör man dela med sig av. För åtminstone jag uppskattar att se något litet tips nånstans som jag sedan kan använda för att underlätta min vardag. Så, såhär gör jag för att hålla reda på mina bilder.

Alla foton jag lyckats klämma ur min kamera sparar jag på en extern hårddisk. Som den lilla skärmdumpen här under visar, ordnar jag fotona kronologiskt. Undantag görs för olika större händelser som resor, evenemang och andra konstigheter som jag tycker förtjänar en egen plats i min fotokatalog. Utan indexering är detta ett uselt sätt att spara bilder på, jag vet. Men det är inte detta jag vill dela med mig av heller.

Tidigare stod jag inför ett stort problem som uppstod enbart av min lathet (och brist på struktur). Det var nämligen så att jag tidigare kunde sätta mig vid datorn och bläddra igenom bilderna för att då stanna upp vid någon och fixa till den. Denna bild plattade jag sen ihop och sparade under någon hastigt skapad mapp. Detta ledde sedan till olika besvär, t.ex. kunde jag i efterhand inte gå in och göra några ändringar i bilden, jag kunde inte se vad som hade gjorts med bilden. Och ibland ofta kunde jag inte längre hitta antingen bilden eller dess original (NEF-fil).

Så, det som har underlättat mitt arbete med bilderna är skapandet av två mappar i varje större fotosessions mapp. Dessa två mappar kallar jag PSD ch SFW. I PSD-mappen sparar jag fotot i sin helhet, osammanslagen och obeskuren. Men fullt redigerad.  Varför obeskuren? Helt enkelt för att jag i det skede jag har redigerat bilden inte (alltid) vet i hurudant format eller medium bilden i framtiden eventuellt skall presenteras.  I SFW-mappen lägger jag den tillplattade bilden, beskuren och gärna tillsammans med en trevligt ram. SFW-akronymet står naturligtvis för saved for web. Upplösningen sätter jag alltid till 72 ppi och den maximala höjden 700 pixlar. Det må vara att dessa inställningar börjar bli föråldrade, men de ger ett absolut tillfredsställande resultat och en bildfil som utan problem kan skickas med e-post. Inte behöver man heller vara rädd för att fylla online-bildbibliotek i förtid heller.

PS

Tips på enkla och effektiva indexeringsmetoder tas gärna emot

DS

Hösten har kommit…

23 oktober, 2012

…hör stormarna gny. I ärlighetens namn bör det sägas att hösten börjar nå sitt slut så småningom. Mig har den nästan helt gått förbi, åtminstone vad gäller fotande. Idag var ett mycket trevligt undantag från de åtaganden som normalt förknippas med vardagen. Strax innan nio på morgonen traskade jag iväg, och klockan blev halv två innan jag var hemma igen. Genomsvettig, bör sägas. Men vilken dag! Vädret var friskt och alldeles härligt, och titta här vilka vackra miljöer jag hade förmånen att få röra mig i.

 

Min egentliga avsikt med vandringen var att skaffa material till mitt projekt som jag nämnde lite i förbifarten några veckor tillbaka. Eftersom inga papper ännu är underskrivna undviker jag att hojta så där jättemycket om det ännu. Men, tummarna hålls. En hel del projektbilder fick jag, och trots att få av dem går att använda fick jag stor kunskap om hur jag skall gå till väga för att skapa det jag har visionerat. En lång promenad gör gott åt tänkandet. Och vid sidan av det rent produktiva fotandet njöt jag av att upptäcka och testa olika idéer.

Och vem var det som vågade påstå att sniglar är långsamma? Den här lilla rackaren mumsade förstrött på ett löv ända tills jag dök upp och tyngde Lensbabyn upp i ansiktet på den. Länge fick jag vänta innan den vågade lufta tentaklerna igen. Men skam den som ger sig.

 

Det blev en tuff match, men stolt gick jag som segrare från viljornas kamp.

Tallinn südames

9 oktober, 2012

Tallinn är vackert. Tallinn är fult. Därför älskar jag Tallinn.

En helg i Tallinn kan erbjuda så mycket. Själva resan går lös på en spottstyver. Och vill man inte sälla sig till turisterna som köper upp de ”hemgjorda” vantarna och muggarna, erbjuder Tallinn väldigt mycket för en hobbyfotograf.  Visst, gamla stan i all ära. Men den stadsdelen är fotograferad ur varje tänkbar synvinkel. För första gången vandrade jag iväg utanför turistkvarteren. Inspirerande, ångestfyllt, vackert, förfallet. Allt på samma gång. En anda av uppgivenhet och nykolonialism genomsyrar området. Där finns de som vägrar finna sig stå i skuggan av det Sovjetiska förflutna och rustar upp, satsar, gör ett försök. Och så finns där de som ligger ner. Nerslagna sedan något årtionde, oförmögna att kunna resa sig igen. Sorgligt, romantiskt. En myriad av känslor infinner sig på gatorna bland de gamla trähusen.

Polaroid – trendigt värre

23 september, 2012

Efter att ha besökt polaroid-utställningen på fotografiska museet skrev jag ett inlägg som inte direkt lyfte upp polaroidfotot som något jag skulle njuta speciellt mycket av. Det är bara en del av sanningen. Polaroidfoto är för tillfället trendigt. Lite som iPhone med sitt instagram eller lomografin med sin uppsjö leksakskameror. Eller något annat som en gamling som jag ännu inte snappat upp. Allt detta gör mig lite allergisk per automatik. Sett ur den konstnärliga synvinkeln erkännner jag gärna de två exemplen som fullgoda tekniker för att producera fotokonst. Det är själva hypen kring det hela jag reagerar på.

Ur ett sociologiskt perspektiv erbjuder dessa typer av fotograferande ett slags tillhörande. En identitet. Varför detta är viktigt får sociologer uttala sig mer om – jag har alltför lite erfarenhet av och kunskap om sociologi för att få tala om det – men jag tänker såhär: En ofantligt stor mängd människor världen över tycker om att fotografera. Inledningsvis kanske detta skulle kunna tyckas vara positivt. Men en människa kan vara ensam också i en stor samling. Det behövs mindre gemensamma nämnare för att gemenskap skall uppstå. Därför bildas grupper. Grupper som skapar och (för)stärker individens identitet. Man sluter sig till lomografi-gemenskapen. Eller instagram-gemenskapen. Eller någon annan gemenskap. Och varför tycker då jag att detta är dåligt? Jo, för att det är konstgjort och skapat utgående från själviska värden (girighet). Ingen egentlig interaktion sker mellan de individer som klistrat på sig olika yttre attribut. Dessa ensamma själar som letat efter gemenskap förblir anonyma i en värld där själviska värden regerar. Självhävdelsen tros felaktigt kompensera den destruktiva individualism som för oss längre bort från varandra. Utan ett möte två människor emellan, uppstår ingen interaktion.

Ojdå, blev jag en bitter gammal man efter att fyllde 30? Knappast. Lite mera kritisk till trender har jag ändå blivit. Och kylan och avsaknaden av respekt människor emellan ser ut att växa sig starkare. Och, nej, jag skyller inte på instamatic, polaroidfoto eller lomografi. De är bara en del av symptomen som till en del symboliserar utvecklingen av den gemensamma ensamheten.

Bild

 

För att visa att jag inte är gammal och bitter är här ett färskt polaroidfoto. Det är också väldigt roligt att fota med polaroidkameran.