Hannes Heikura: Dark Zone

Igår var det Konstens natt i Helsingfors. Egentligen borde evenemanget nog kallas Konstens kväll istället för då det som per definition är natt innebär råsupande och allmänt störande beteende. De kulturella upplevelserna är långt borta efter att solen gått ner.

Ett besök i Tennispalatsets konstmuseum bjöd på fotokonst av bland annat Hannes Heikura.

Hannes Heikuras Dark Zone är en samling svartvita (mestadels motljus) fotografier ifrån olika delar av Helsingfors under perioden november 2009 fram till januari 2011.

Min vana trogen valde jag att inte läsa in mig på vad utställningens budskap skulle vara innan jag sett bilderna. Och denna gång innebar detta förhållningssätt en liten utmaning. Det var egentligen först efter det tredje varvet som jag började förstå vad Heikura ville berätta.

Bilderna är mörka – trots den närvarande solen. Stämningen är anonym – trots de tydliga porträtten. Kylan finns där oavsett elden. Efter att ha tampats med tankar om strikt dokumentativa porträtteringar av det samtida Helsingfors, börjar jag se den röda tråden. Heikura är tekniskt sett en mycket skicklig fotograf som, antagligen tack vare sin bakgrund i fotojournalistiken, har ett öga som snabbare än tanken registrerar flyende ögonblick. Att han kanaliserar detta genom kameralinsen är starkt imponerande. Han har en situationsnärvaro utan like, och hans konstnärliga känsla i kombination med sinne för dramatik ger fotografier som i sin spartanska enkelhet blir så fulla av mening. Inte utan sammanhang, dock.

Jag blir varse Heikuras avsikt att skildra ensamhet och avskildhet. Isolering, kanske. I flera av verken finns också ett element av andlighet. Symboliken är i mina ögon tydlig.

Efter mitt besök läser jag berättelsen om Dark Zone, mycket riktigt drivs Heikura av en vilja att skildra ensamhet. En ensamhet som infinner sig lika starkt oavsett hur många indiver som finns närvarande. Här får jag erfara en lite egotripp, det är kul att ha rätt.  Jag förvånas onekligen av att andligheten inte nämns. För det är knappast så att jag har projicerat något, symboliken finns där. Kanske jag har sett djupare in i Heikura än han själv…

Hur som, Dark Zone imponerar. Och jag är övertygad om att Heikura kommer att nämnas bland de stora Finländska fotograferna.

Jaakko Heikkilä: henkeviä porinoita

Efter en paus på ett par månader, besökte jag idag Finlands fotografiska museum. Bland utställarna fanns denna gång Jaakko Heikkilä som presenterar ett massivt retrospektiv i utställningen ‘henkeviä porinoita’ – stilla prat.

Efter ett fotokonstvakuum som varat genom den bistra finska vintern ville jag så gärna bli berörd. Känna något, vad som helst. Starkt besviken var jag tvingad att konstatera att jag inte lyckades uppnå min målsättning. Eller är det kanske Heikkilä som inte lyckas beröra. Inte utan ett sammanhang åtminstone. Kontext är av största vikt. Desperat försökte jag då bringa ordning i kaoset, något som präglat mitt varande genom åren.

Vi förstår vår värld utgående från våra tidigare upplevelser, det som format oss. Och försöker jag förstå Heikkiläs paradigm, tycker jag mig ana en liten gnista. Ingen strålande sol, men åtminstone en ljusglimt. I Heikkiläs livshistoria som i fantastisk korthet presenteras i samband med utställningen, målas en bild upp av människa som genomlevt en hel del personliga tragedier. Och kanske det är där nyckeln till att förstå helheten finns.

Majoriteten av verken är porträtteringar där motivet poserar för kameran. Heikkilä har valt människor vars utgångspunkt inte finns bland den ekonomiska och sociala trygghet som förknippas med det västerländska. Kanske det är så att Heikkilä vill identifiera sig genom dessa människor med sitt fotograferande. Heikkilä växte upp i norra finland som en till synes osäker individ. I de verk där människan inte poserar, utan utgör en naturlig del av motivet, står det klart att naturromantiken har fått ett andrum. Tydligast kommer detta fram i verket ‘santa monica, stilla havet’ ur serien Oskyldiga stränder. Där visas glada lekande barn på en strand med våt sand och från vänster kommer en pir in i landskapet. Heikkilä visar människor som inte upplever lycka av det som skapats av människohand utan av det som fått stå orört.

Vågar jag mig på en summering baserad enbart på denna min första kontakt med fotografen Heikkilä, upplever jag en individ som bär på ett missnöje eller någon form av besvikelse. Kanske till och med uppgivenhet. Jag ser en individ som letar efter begrepp för att beskriva sitt jag och uttrycka sina känslor. Denna individ tycks inte har tilltro till det som det moderna välfärdssamhället erbjuder.

Utan eftertanke erbjuder ‘henkeviä porinoita’ inget större djup, men ger man sig lite tid att reflektera kring vilka drivande krafter som kan ha varit centrala i fotografens arbete öppnar sig flera spännande små stigar.

Iakttagelser en vinterdag

Dags för lite bilder. Det är skamligt hur denna blogg har fallit i glömska. Inte en uppdatering på flera månader. Det måste det bli en ändring på!

Jag är nöjd att konstatera att saker och ting börjar falla på plats nu. De senaste månaderna har varit kaotiska, för att använda ett milt uttryck. Flera blogginlägg har jag påbörjat, men inte i något skede hunnit avsluta.

Nu är det vinter, så det är alltså dags för lite vinterbilder.

Jag bör samtidigt tillägga att den dagen bilderna ovan togs, var den enda på hela vintern som jag hade kameran med mig på någon promenad. Kanske jag har glädjen att få uppleva liknande dagar inom en snar framtid.

Uppdatering

Vad är detta? Har jag en blogg? De senaste månaderna har varit ett virrvarr av skyldigheter och företaganden. Att skriva blogg känns väldigt avlägset. Det positiva är att jag lyckats uppdatera min fotojournal varje dag. Varje dag har jag lyckats se en bildmöjlighet. Inom några veckor hoppas jag kreativiteten börjar flöda och tiden räcka till då jag får inviga ett arbetsrum tillägnat fotokonst. Ja, och lite andra praktiska saker förknippat med hem och hushåll då förstås.

Egotripp no:1

Precis som de flesta andra är också jag registrerad på facebook. Till min stora glädje och förvåning lade jag märke till Finlands fotografiska museums inlägg på deras facebooksida där de hänvisar till det inlägg jag skapade om Tero Puhas ”unfinished”.

Stolt och glad läste jag texten Kannattaa lukea myös tämän valokuvabloggarin oivaltava kuvaus Tero Puhan näyttelystä.

Ödmjukt tackar jag för uppmärksamheten.

Tero Puha: Unfinished

Lite före alla andra hade jag nöjet att få ta del av Tero Puhas ‘unfinished’ som har vernissage ikväll. Det är alltså i Finlands fotografiska museum som Puha visar 11 foton och en videoinstallation.
I samma ögonblick som jag steg in i rummet märkte jag att Puha vet vad han gör. På basen av det valde jag att inte läsa in mig på vad han haft för tankar bakom konstverken, jag ville själv tolka och försöka förstå fotografierna utan referensramar och givet koncept. Rent tekniskt är fotografierna tilltalande, till sitt yttre för de mina tankar till Sally Manns porträtt med våtplåtskonstverk. Vissa likheter till sekelskiftesporträtt av amerikanska indianer tycker jag mig också se.
Fotografierna presenterar diffusa porträtteringar i spännande, dramatiska och till en viss grad också skrämmande utföranden. Jag associerar snabbt de förvridna poserna till omvandling, utanförskap, monstrum och födelse. Nånting väldigt mörkt och biologiskt, kanske också primalt, kryper emot mig genom fotografierna.Likadana scener visas i videoinstallationen. En mycket intressant känslokonflikt skapas genom den psykedeliska musiken som genomborras av störda röster som i olika tonlägen upprepar paula-pauli. Klimax nås i ljudet av en skrattande och applåderande publik. Påklistrat och konstgjort, men ack så effektivt.
‘Unfinished’ är alltså ett fotoprojekt där Puha i 10 års tid följt tre transpersoners förändring och fullbordande (skapande) av sitt sanna jag. Puha berättar att det i projektet inte räckte att dokumentera den fysiska förädringen personerna genomgick, utan hela den process som inleds vid födelse där kropp och själ inte passar ihop. Och han lyckas verkligen. Opretentiöst och mycket skickligt använder Puha olika tekniker för att hitta fram till den sanning han begett sig ut för att hitta. Detta är sannerligen en god konstnär och en utställning värd att ta del av.
För mig var detta en trevlig upplevelse, jag besökte museet ganska tidigt, så alldeles ensam fick jag stå i den värld Puha ville visa. Tyvärr är det nog så, konst upplevs bäst ensam. Det är viktigt att i lugn och ro få begrunda och reflektera – prat och mobiltelefoner förstör så oerhört.
Det var just det som tog bort njutningen den gången jag besökte Pentti Sammallahtis ‘retrospektiivi’. En stor grupp människor på guidad rundtur. Snarvel och skramlande stolar. Usch och fy. Nej, tacka vet jag lugn och ro och lite högklassig fotokonst.

En bild om dagen

Skönt att få sitta vid ett normalstort tangentbord igen. Nokias N8 har många fördelar, men för att skriva några längre texter på ett lilliputt-tangentbord med inte så små fingrar är inte bekvämt. Lyxigt och trendigt är det, men inte bekvämt.

Jag fotar gärna. Ofta och mycket. Bilderna visar jag dessutom gärna upp. Min självkritik och brist på författartalang gör det dock svårt för mig att utnyttja wordpressbloggen för ett ändamål där jag i ett raskt tempo skulle lägga ut bilder. Att som så många andra inleda ett ”en bild om dagen”-projekt har hittills varit nästintill omöjligt, för även om jag skulle ha släpat med mig Nikonutrustningen varje dag, innebär det inte att jag varje dag skulle befinna mig nära min dator där jag skulle ha möjlighet att spendera några minuter för att skapa en publiceringsvärd bild. Det skulle naturligtvis vara möjligt att bygga upp ett litet förråd av bilder som jag sedan matar ut en om dagen. Men det tar liksom bort idén bakom ”en bild om dagen”. För betraktaren spelar det ingen roll, där skulle det sättet tjäna sitt syfte, men för mig som fotograf skulle det vara att ljuga för sig själv. Dessutom vill jag gärna hålla bloggen som ett sätt att mera ingående presentera tankar och funderingar.

Allt det har nu ändrats. Tack vare min N8 är det möjligt för mig att ta högupplösta bilder och på ett enkelt sätt redigera och publicera dem, var jag än befinner mig. Forumet jag fann lämpligast för detta ändamål var gratistjänsten posterous. Där är publiceringen av inlägg hur enkelt som helst. Genom att skriva ett mejl från en verifierad address, publiceras inlägget omedelbart. Epostmeddelandets rubrik blir inlägges rubrik, texten som skrivs i meddelandet blir inläggets text och den fil som bifogas meddelandet presenteras stiligt i inlägget.

Så, nu (eller egentligen igår) är fotoprojektet ”en bild om dagen” igång. Min avsikt med projektet är att utveckla det fotografiska ögat genom att varje dag betrakta omgivningen och se bildmöjligheterna.

Fotojournalen kan följas genom att besöka adressen manipul8or.posterous.com

Och nej, inlägget sponsras inte av Nokia. Men om någon på Nokia råkar läsa detta, är jag öppen för förslag och inleder gärna ett samarbete

This I ate

Oj så kreativ jag blev med min nya leksak. Ideerna formligen strömmar ut. Idag har jag kommit på en ny fotoserie OCH funderat ut hur årets julkort skall se ut. Får se hur länge det håller i sig.
Här är då den nya fotoserien: this I ate. Efter att ha druckit en kopp kaffe på Ikea, slog det mig att matfotografering är ett specialområde inom fotokonsten som jag egentligen aldrig satt ner nån energi på. Samtidigt slog det mig att det ögonblicket var illa valt då jag redan hade ätit upp kakbiten (som nu inte var upplagd på något speciellt estetiskt tilltalande sätt heller). Inspirerad av den föråldrade modeflugan inom bröllopsfoto, trash the dress, förevigade jag den den toma men ack så mycket berättande tallriken där min dajmkaka vilat.

Nya rörliga möjligheter

Följande text har jag knappat in på ett tangentbord stort som ett par tändsticksaskar. Jag sitter vid köksbordet och leker med min nya leksak: Nokia N8.
Ända sedan i våras har jag gått och väntat på möjligheten att inskaffa denna pocketkamera som det dessutom går att ringa samtal och surfa på nätet med. Somliga vill hemskt gärna jämföra den med Apples iPhone, det kan inte jag uttala mig om, det enda jag är säker på är att kameran är av världsklass. Att det sedan går att installera en WordPress-widget är bara ett plus.
Bilden här är tagen med N8:n och redigerad med lurens standardprogram. Inga märkvärdiga funktioner finns där, men skärpereglaget gjorde mig onekligen lite imponerad. Att inte kunna skapa vignetteringar eller lägga på en enkel svart ram är lite av en besvikelse.

På jakt efter genius loci

Det är få förunnat att dra på sig ett par vandringskängor och spatsera iväg till gamla skogar. Idag hade jag förmånen att göra precis det. Avsikten med utfärden var att inleda ett nytt projekt; på jakt efter genius loci.

Genius loci, platsens ande, är ett begrepp som har sitt ursprung i gammal romersk religion/mytologi. Idén är att varje plats har en slags skyddsande. Så skrivs det åtminstone på Wikipedia. Det jag avser med projektet på jakt efter genius loci är att genom fotograferandet utforska och bli varse platsens (objektet eller föremålet) varande. Låter lite flummigt kanske, men i korthet är det inte märkligare än att jag lägger ner tid och energi på att försöka föreviga objektet så väl som möjligt. Göra det rättvisa. Jag vill att fotografiet jag skapat skall ta betraktaren genom tid och rum till det ögonblick jag upplevde då jag avfyrade kameran.

Min första session gick inget vidare. Åtminstone inte vad gäller slutprodukter. Men jag kom till flera insikter, så någon bortkastad dag var det inte. Jag hade tidigare under en skogspromenad sett en gammal kullfallen tall. På tallen växte några små svampar, som på något spännande sätt tycktes trotsa dödens slutgiltighet. Detta var för några veckor sedan, och det var egentligen då som tanken om att mera ingående utforska objekt föddes. Så målet för min session idag var just den kullfallna tallen.  Väl framme upptäckte jag att de små svamparna inte fanns kvar. Platsen hade mist sin innebörd. Smått jäktad vandrade jag omkring i skogen letande efter intressanta objekt. Det började småningom gå upp för mig att jag inte skulle bli varse ”platsens ande” om jag inte var öppen och ödmjuk för det som fanns omkring mig. Stress är ett effektiv filter för allt vad inspiration heter. Att registrera genius loci kräver ett visst mått av känslighet. I det ögonblicket släppte jag alla krav och förväntningar jag hade haft på dagens fotopromenad. Jag njöt av höstvädret. Solens strålar silade envist ner genom grenarna som vajade i den kalla och friska vinden.

Hösten är den årstid jag njuter mest av. Våren och sommaren går jag vanligtvis och väntar ivrigt på, men då vi väl är där är jag inte så imponerad. Och vintern har jag aldrig varit förtjust i. Då är det mest bara kallt. Men hösten, det är min årstid. Det påmindes jag om idag. Att fotografera hösten är dessutom ganska tacksamt. Dramatiska himlar och färgsprakande lövträd. Men de fotona stannar på amatörnivån. Hur förmedlar man höstens ”ande”? Hur kan jag genom fotografiet visa hur berusande skogens doft av förmultning är? Hur visar jag det knastrande ljudet av torra löv? Och hur är det med den kalla och friska vinden som tycks ta sig igenom alla klädlager trots tillverkarens löften om total isolering?

Jag hittade flera gläntor där jag kände att jag skulle kunna utföra en hel del meditativt fotograferande. Löven ovan badade i solljus, och skuggorna dansade i vinden.  Nu menar jag inte att jag lyckats fånga höstens innersta väsen i de tre bilderna. Inte alls. Men skulle jag ha lyckats beskriva allt det som avslutade det förra stycket, skulle jag ha fångat höstens ”ande”. Arbetet fortgår.

Här är annars en abstraktion från dagens promenad. Ja, det är tallar i en skog. Och ja, det suddiga har åstadkommits genom att panorera kameran under exponeringen. Inga konstigheter. Jag är nöjd med fotot, och kommer antagligen att blåsa upp en fin förstoring av det någon gång.

På jakt efter genius loci är ett projekt som jag antar att jag kommer att jobba med under en lång tid framöver. Helt osjälviskt är projektet ändå inte. Genom att fördjupa mig i mera ingående studier av objekt hoppas jag utvecklas som fotograf.